Vi har nog alla någon gång känt oss som ett UFO. Att inte vara hemmahörande på den platsen man är på. Likt rymdvarelsen E.T. och hans drömmande önskan om att slutligen få komma hem. Att känna sig som hemma behöver inte vara platsbundet. Dock är det förstås oftast det. Kommer man tillbaka till uppväxtorten efter ha varit borta en lång period kan detta vara både skönt eller skrämmande. Personerna som blev kvar har inte förändrats ett enda dugg medan du som lämnade allt bakom dig – har genomgått en metamorfos och blivit en helt ny människa. Ett UFO. Förmodligen är känslan till att känna sig som ett UFO sammankopplat med vilken social grupp man befinner sig i. Möjligtvis är känslan av alienation och utanförskapet starkt socialt bundet till tillhörighet. Det skulle innebära att klass, etnicitet, livsstil och kön är attribut som påverkar om hen känner sig eller inte känner sig likt UFO. Att gå sin egen väg är att bli lite av ett UFO, kanske?
En person inom svensk populärkultur som mer ä
n andra kopplats till rymdvarelser, farkoster, klänningar och känslan av att vara ett UFO är Tomas Di Leva. Hans självbiografi ”Vi måste tala om allt” släpptes för 4 år sedan och i boken finns berättelser om hur han som 14-årig pojke befunnit sig i ett rymdskepp. Enligt Di Leva förstod han först senare sina erfarenheter av att befunnit sig på ett rymdskepp. Genom att ha studerat fenomenet av möten med UFO:n senare i livet framstod det allt mer klart att Di Leva förstod att han inte var ensam om att ha dessa erfarenheter. Fenomenet är globalt och ökar enligt Di Leva. Vilka är då intresserade och fansen av dessa möten med utomjordiska livsvarelser?
Förmodligen du, jag och alla andra! Vi är säkerligen nyfikna på det okända oavsett vi erkänner det eller inte. Dock är det inte speciellt kul att känna sig likt ett UFO oavsett man är det eller inte. Rör inte mitt UFO ska det stå på min nästa t-shirt!
